Nu får det räcka för ikväll, 4 inlägg är väl inte fy skam?! Ska försöka uppdatera oftare, finns mer jag behöver skriva om, för det är ganska skönt att skriva av sig lite ibland!

Jag har förut valt att inte nämna att jag är gravid i bloggen, men för 2 veckor sen va vi på ultraljud, jag har nu hunnit passera halvvägs och ja det är ju inget att försöka dölja längre direkt ;).

Man väntar och väntar på att få åka på det där rutinultraljudet, lite med skräckblandad förtjusning. När vi väl blev inropade så fick vi höra att de hade en ny ultraljudsmaskin och skulle därför vara 5 personer med där inne. Jag var tydligen den första de prövade på och jag hann bli riktigt glad och tänkte att nu kommer vi få se massor, de kommer kolla supergrundligt och prova nya funktioner och grejjer, kul! Men... Men! Så berättade de att de inte kunnat koppla ihop ultraljudsapparaten med tv-skärmen på väggen. Det ledde till att jag låg där i 30 minuter men fick inte se nånting alls...!!! Eller jo, de frös bilden ett par gånger och visade bebisen, hjärnan osv. Men jag fick liksom inte ens se den sprattla runt!! Var så himla ledsen och besviken efteråt och kan känna det än i dag vad ledsen jag är för att jag inte ens fick se den lilla sprattla.

Nu känner jag ju den sparka varje dag och man kan till och med känna utanpå magen ibland, så jag vet ju att den lever, men på nåt sätt känns det tungt ändå..

Jag tror att det känns så jobbigt för jag är så rädd denna gång.

Förra gången hade vi kämpat så länge för att bli gravida, skulle äntligen få läkarhjälp när min älskade storebror dog. Nathalie blev till bara 3 dagar innan han begravdes, det var så tungt samtidigt som jag var så lycklig. Och jag var inte orolig en enda sekund den graviditeten, jag visste att han vakade över  mig, över oss. Jag hade redan förlorat min bror, klart han skulle vaka över mig så att jag inte förlorade ett barn med. Jag tänkte många gånger den graviditeten att vi fick Nathalie i utbyte mot Mats..

Och nu kan jag inte släppa det faktum att ingen dött den här gången. Vi kämpade för det här barnet med, men fick läkarhjälp snabbare och det funkade tillslut, fast ingen dött. Men det måste ju bara betyda att antingen kommer barnet dö i min mage, eller så kommer någon i min familj eller släkt dö innan den hinner födas. För jag kan inte få ett till barn utan att någon dör, så känns det. Jag drömmer minst en gång i veckan att någon i min närmaste släkt dör, eller att något händer så att bebisen dör och det är så jävla jobbigt!!!

Nu blev det kanske öfr jobbigt och privat och kanske en liten urspårning från början av inlägget detta. Men jag tror det var något jag behövde får ur mig, det är inget jag går och pratar med folk om, direkt.. Jag vill så himla gärna ha det här barnet, men jag vill inte förlora nån närstående heller!!

Jahaja, dags att ta tag i det här med att skriva blogg då.. Var ska jag börja?

Jag hade fått en kommentar med frågan om varför vi valt att sälja huset?! Jaa, alltså det finns ju såklart flera aspekter på den frågan..

Vi bestämde egentligen redan när vi köpte huset att vi inte skulle bo här för all framtid, vi kom överens om att vi ger det hela 5 år sen hoppades vi ha hittat ett fint litet hus på landet. Så ville vi då.

Vi bestämde oss egentligen att vi verkligen skulle sälja för 1,5 år sen, i september 2008, men sen har det på grund av lågkonjuktur osv dragit ut på tiden.

Den främsta anledningen jag kan skriva ut såhär är nog att vi säljer för att det inte är här vi ser vår framtid, helt enkelt.

Häromveckan var det 5 år sedan vi flyttade in, så det stämmer ganska bra med vår plan från början, även om det absolut inte är för att det är just 5 år som gått som vi säljer.

Vi har dock inte hittat det där lilla huset på landet än och faktum är att vi inte vet var vi kommer hamna tillslut. Vi bestämde att vi skulle flytta upp till trakten runt Östersund, men hittade varken jobb eller bostad när vi ville och kände att det blev för stressigt. Det måste ju kännas rätt i magen när man ska flytta, särskilt så långt. Så nu kommer vi hyra ett radhus 2 mil härifrån under tiden vi funderar på var vi ska ta vägen. För det är inte alls säkert att det blir Östersund längre.. Just nu känner vi att vår framtid kanske inte finns just här i trakten och det är därför vi kikat på "ett nytt liv" längre bort. Men som sagt, vå får se var detta tillslut blir.

Andreas har sina jobbkontakter i Stockholmsområdet, medan jag har mina i Västmanland och Skåne. Jag är inte så lockad till Stockholm direkt och Andreas inte till Skåne.. Å andra sidan hoppas jag ju bli färdigutbildad så småningom och då har jag inga jobbkontakter alls..

Men jaa, vi får se helt enkelt.

Jag är en riktigt dålig bloggare, jag vet!

Jag kommer på hur ofta som helst vad jag ska skriva här, men sen blir det aldrig av i alla fall...

Ser i alla fall på statistiken att det finns några trogna själar som kollar in fortfarande, kul!

Ska skriva mer i kväll, jag lovar!